Socker och foder

Socker definieras här som vattenlösliga kolhydrater. Det är i första hand monosackariderna glukos och fruktos, disackariden sackaros samt lite längre kedjor i form av fruktaner.

De fria monosackariderna glukos och fruktos tas upp direkt av mikroorganismerna i vommen och används som energi. Det är alltså de allra snabbaste kolhydraterna. De andra vattenlösliga kolhydraterna räknas även de som mycket snabbt utnyttjade kolhydrater, i och med att de omedelbart kan utsättas för en enzymatisk spjälkning till monosackarider i vattenlösningen i vommen.

På grund av detta snabba utnyttjande är det väsentligt att socker utfordras med speciell omsorg, så att balansen i vommen inte rubbas. En rad välkända foderstörningsproblem i vommen kommer ju från en alltför snabb förjäsning av lättillgängliga kolhydrater. Utsöndringsprodukterna från bakterierna i vommen är ju olika syror, som sänker vommens pH.

När det gäller utfodring med ”fritt” socker såsom melass bör därför givorna vara små vid varje utfodringstillfälle och ges utspritt vid många tillfällen under dygnet. Det är därför man oftast rekommenderar att spä ut melass med vatten och strila det med vattenkanna på ensilage eller annat grovfoder. På så sätt blir dels givan utspridd och dels kommer sockret till nytta just i kombination med de mer svårsmälta kolhydraterna i grovfodrets fiberdel.

Socker kan ju även utfodras på annat sätt än fritt. När man till exempel ger fodersockerbetor eller morötter, ligger sockret inneslutet i cellerna. Cellerna är omgivna av cellväggar, och därmed är inte sockret tillgängligt för mikroorganismerna förrän fibern i cellväggarna brutits ned. Det sker genom enzymatisk påverkan direkt på fibern men givetvis även till stor del genom tuggning. Men man ska vara medveten om, att sockret i en hel bit av en fodersockerbeta inte är lika omedelbart tillgängligt som i en mosad bit eller till exempel i ”snitslad” sockerbeta, som ju utsatts för mekanisk påverkan.

Behövs då socker?
Att kon inte kan klara sig utan fiber är mera självklart. Socker kan med största sannolikhet ersättas av mer långsamma kolhydrater. En foderstat baserad på enbart ensilage eller halm och spannmålsstärkelse kan även den fungera, men i de flesta fall verkar en sockertillsats stimulerande på både vom och ko. Se bara på hur kon reagerar vid övergången till bete. Bete karaktäriseras förutom av lättsmält fiber även av ett högt sockerinnehåll. På försommaren kan ett bete lätt innehålla cirka 12 % socker och ett riktigt spätt bete ända upp till 20 %.